RSS Flöde

Månadsarkiv: september 2014

Ö till Ö 2014: resume del tre

….mörtö klobb bjöd som vanligt på bländade utsikt. Något frusen laddade vi för långsim, tryckte in en isostar-gel som gick ner efter lite tvång. Var var enervitprodukterna undrade vi? De lyste med sin frånvaro på flertalet kontroller. Men men man tar det som ges. Nu gällde det att hålla ihop det. Jag var hungrig på att göra ”grissimningen” mera sammansatt och kontrollerat iår, efter två tidigare försök som varit sisådär. Jag poängterade för Jens att inte missa utsikten som här är något utav det mest maxade på hela banan. Jens såg fokuserad ut. Vi hade bestämt att jag skulle börja dra för sedan lämna över till honom. Klart lättare iår med det relativt lunga vattnet att navigera. Jag tog sikte på en stor klippa något till vänster om flaggan och stoben.

Kylan i vattnet var inte så farligt då jag fick chans att veva på i fronten, navigeringen som jag tänk en hel del på isynnerhet på denna sträcka. Gick rätt fint. Vägrade titta bakåt och nöte på med bra frekvens. Kändes befriande där mitt ute på havet äntligen skulle vi få detta ur världen. Min ända oro var kölden men den var positiv för handleden och foten. Och att springa teknisk som är min favorit hade byts ut mot sim. Men jag gillar verkligen inte att frysa. Efter ett antal minuter kändes det som jag avverkat en bra bit och ville att Jens inte skulle få det för tufft där bak och släppte fram honom för en tättposition. Mitt i bytet lyckas jag få lina något tokigt över min högra axel och mkt irriterande snett. Jag försöker kompensera och låter den löpa i mitten, men den har fastna på något galet sätt och irriterar. Näväl snart framme tänker jag.

14925887538_f1ecf7dcb9_b

Vi närmar oss men men vilken tid det tar, känns som de sista 300-400 m tar evighet och det är kallt. Burr. Jens håller bra kurs men frekvensen är inget som imponerar. Jag vet hur han krigar med paddlarna och kölden. Den tär på honom, jag har tålamod och försöker parera då linan ständigt vill över min högeraxel. HELVETE!

Tillslut kravlar vi upp på stenarna och är frusna och blåa om läpparna. Simningen kändes trots allt bättre navigerat och lagmässigt bra att dela på dragjobbet i denna kyla. Några funktionärer vill bjuda mig på öppna gels, något som jag absolut inte vill ha. Min engelska är inte den bästa, men lite choklad mumsar jag friskt på. Käken går riktigt trögt, men vi segar oss upp på berget och försöker värma oss men all utrustning på. Vi lunkar ner mot kontrollen. Några dråpliga kommentarer och gapflabb hasplar jag ur mig. Lite stärkt av att lämna denna frysbox av simning. Det finns detaljer att slipa på i framtiden utan tvekan. Men jag och Jens krigar vidare, det värker i foten och i handleden men det kalla vattnet har bedövat en aning.

Väl nere vi favoritkontroll nr två på banan på Mörtö-Bunsö börjar värmen stiga. Jag får lite kaffe och annat, vi tar några extra sekunder att fylla på. Jag har nu magnesium och saltbrist och trycker in GT-tabletter och samlar på mig det som bjuds. Snart en kortsimning, jag tar med mig Jens ut på bryggan och vi hoppar i och jag tar tät mot nästa ö och vevar på lite på måfå i navigeringen, men vet hyfsat var vi skall. Upp på Kymendö-Bunsö och kuperad löpning till nästa kilometer sim och Jens är kall, riktigt kall och oroar sig lite över nästa sim. Vi bestämmer att växeldra igen för att dela på uppdraget. Jag är fortfarande kall och har alla mössor och allt på mig, ingen ide att cabba ner. Min navigering är det inget fel på, men har inget vidare klipp i skogen och på klipporna. Men lite lättad att vi närmar oss Kymendö.

14928342157_96caab54bb_b

Blåbärsris och lingoris piskar våra fötter och jag njuter lite, känns ändå som vi flyter på bra trots att mina benen inte riktigt har klippet i skogen. Märkligt då pulsen och övriga kroppen känns rätt fräsch. Vänsterfoten är fortfarande inte riktigt med. Lite fåglar sjunger för oss på Kymendö-Bunsö och livet känns under omständigheterna rätt bra. Gillar denna del av banan, då massa sim har avverkats och laddning inför Ornö väntar. Vi krånglar oss fram till simning mot Getskär, jag tar tätten igen och känner väl igen denna sträcka, Jens manar på mig innan vi skall gå i. Han är lite osäker över kölden och ber mig rappa på. ÖKA!

Jag som bubblat på rejält i skogen inser att nu jävlar gäller det att veva på och öka frekvensen. Jag lägger mig och drar på. Hör snart lite gastande och inser att jag navigerat snett och håller mera höger mot klipporna. Jag nöter på och kölden är brutal, på TV-sändningen efteråt har otalig uppgifter om 16 och 18 grader kommit upp. Och det var utan tvekan stor lögn. Detta är ju som sagt min tredje start i rad i tävlingen och utan tvekan skulle jag tippa på 9-13 grader i snitt detta år i vattnet även på Risselö tidigare under dag, som är en skyddad simning även kalla ”Kloaksimningen” i min bok.

Nåväl jag känner att Jens oro över tempen var allvarlig denna gång så jag släpper upp honom efter halva och hoppas att detta skall pigga upp. Han har bättre frekvens nu och jag märker att vi närmar oss den röda ravinen med flera lag nära oss.  Vi snirklar oss upp tillsammans med ett damlag som jag skymtat tidigare under dagen. Jag ursäktar mig och tar mig upp på Getskär som är en lite ö med mkt kupering. Jag är nu riktigt kall, BURR. Hoppas att denna kuperade löpning/gång skall värma lite, sedan återstår ju ca tvåhundra meter sim till Kymendö. Där är navigeringen viktig. Den gula flaggan lyser fin fint på andra sidan och jag låter Jens dra. Nu skakar jag lite i vattnet och känner mig låg. Vadå ”16 degress in the water” tänker jag när jag kikar på TV-sändningen efteråt. Skulle nog valt en extra underställströja under dräkten. Börjar bli låg igen känner jag.

Näväl simningen till Kymmendö går hyfsat och vi håller vänster på ön. Jens tar tätt och vi passerar Team Puppy TS, det är lite snårigt och jag missar en gren och faller omkull då jag blir pålad av den trubbiga delen. Tur att dräkten höll. Och kroppen. Inga mera tokfall nu. Skärpning Daniel.

Jens är ivrig att få upp värmen, jag njuter nu fullt ut av värmen på Kymmendö som är skyddad och med sin ängsmark är rätt lätt löpt. Jag känner att energinivåerna inte är riktigt hundra och trycker in en gel. Vi närmar oss ett stacket där grinden inte går att öppna. Ett annat lag är när oss och vi slänger oss över som batman. YEHAHH. Tänk om Strindberg gjorde likadant på slutet av 1870-talet?

Små bubblar lite med Jens att det är viktigt att trycka in rejält på denna kontroll som väntar strax. Sista innan Ornö. Jag tömmer allt innehåll småflaskorna på låret, lite gel och så är jag tom. Vi flytter på genom kohagar och Strindberg hade verkligen god smak att välja denna ö. Galet vackert naturreservat även kallat ”De dömdas ö” efter Stig Dagerman. Har galet bra koll på denna löpväg då jag var här och kikade runt redan 2010 då jag bevakade loppet som press. Har hyfsat tryck i benen och foten fungerar hjälpligt. Kohagarna bjuder på dofter som öppnar sinnet. Jag och Jens tuffar på ner mot kontrollen. Jag får hjälp med att fylla upp flaskorna och plockar på mig allt som jag känner kan funka. Sveper några muggar och tittar till på Jens som ser samlad ut. Han verkar nöjd att slippa långsim nu. Han har nog fått uppvärmen.

Jag tar rodret och ser till att dra denna simming. Vrider på och känner att energikontrollen gjorde gött. Snart väntar den omtalade halvmaran. Gött att vara i tätt på denna sim som är rätt lätt, men även här är det kallt. Burr. Vi tar oss upp och jag bestämmer att vänta med att cabba ner, ett annat lag fipplar med utrustningen och jag är kall igen och tänker att det kan jag ta om ett par kilometer. Nu väntar rätt lättlöpt del, Jens verkar på hugget och tar tätten. Det går trögt för mig. Vad händer. Samma känsla igen, jag får inte fart på benen.

15114908635_dbe6672357_b-2

Tur att Jens rycker in och tar kommandot. Jag trycker in en gel extra, är något överrumplad över att inte kunna flyta på. Foten värker och likaså handleden. Men men det går att springa. Om än inte så fort. Jag funderar, nåväl det gå lite uppför i början på stigar som slingrar sig fram. Känner mig lite svag och vek då Jens verkar lite stressad över klockan. Medeltempot sjunker dock men väl inte så mkt som han önskar. Jag lägger mig bakom och försöker hitta kraft, men som om en blixt har träffat mig vill inte benen trycka på. Kommer dock på att min personliga supporterskara skall möta upp vid Ornö Kyrka som är nästa mål. Jag frågar Jens efter någon kilometer hur löptempot ligger till, jag känner att vi har ju ända lite tryck om än inte så bra som jag planerat. 7:25 tempo säger han. VA! 7:25 det är ju inget vidare. Kan det verkligen stämma. Vad är det som händer med mig och benen.

Jag inser att du är det bäst att knipa igen munnen och bara fokusera. Ber dock honom att säga till då vi passerar 5 och 7 km, så jag kan fylla på med det jag har. Vid en sväng efter 6 km, vurpar jag ordentligt i mossan, tur inget farligt speciellt upp igen och kriga. Nu gäller det och jag känner mig fundersam vad som inte stämmer. Fan jag har ju tränat sedan februari med ultralopp som Ursviks Ultra 75 km och Jättelångt 68 km på att vara beredd på detta långlöp. Det är ju här som loppet avgörs. 

Jens är som sagt stark som en oxe och drar på så jag får det enkelt där bak och vill inte att han skall gå tom. Nåväl ingen ide att oroa sig för att bli omlöpta. Blir vi det så blir vi det. Jag känner flåset i nacken av oro, då jag är klart svagare. Pulsen känns bra och andningen kanon, har nu fått uppvärmen och lyxat till med att cabba ner helt. Inget lag tar oss dock, på en grusväg ser vi team grodmannen.se som vi känner mkt väl. De går och frustar. Jens trycker på och jag fattar galoppen att nu gäller det att flyta på. Vi små snackar lite och Gustav vill framåt och ser vår lina och utbrister ”Va fan vi trycker in linan” hör jag gustav säger vi vinkar lite och joggar vidare. Jag lättar lite på steget för att få ett lite glapp och se utvilad ut, trots att jag är lätt plågad av foten och ett par benen som inte riktigt svarar.

Vi passerar Södergården och familjen som bor där har riggar upp en vattenslang som fungerar som dusch. Solen och värmen är nu påtaglig och gött att få spisa lite Tone Norum ”Bult on a dream” som brölar ur en bandare. Även en skylt som är egen komponerad lyser med texten ”HEJA PETTER” eller något liknande lyser bland bråten. Att bli duschad känns kanon, vi kvicknar till och har skymtat ett lag framför som har klart lägre tempo än oss. Det är SAF/Röjdyk med Jonatan & Fredric som lunkar i ett tempo som förvånar mig. Jag blir pigg av att plocka en placering och hälsar kort. Men trycker vidare, vi börjar nu känna doften av vätskekontrollen vid Ornö Kyrka som inte är mer än två kilometer bort. Jens önskar mera energi. Äntligen jag känner äntligen mera kraft. Stegen lättar och vi ser asfalten och nu är det mindre än en kilometer kvar. Snart står min egna fanclub och hejar. Över krönet och jag ler för första gången på ett bra tag. Jag vinkar och får in i kontrollen anvisningar att springa i fållan. Jag siktar fel och försöker snubbla in mellan krykomuren och pinnarna.

Nåväl Cecilia, Mamma, My och Fredrik plåtar lite och vinkar, jag fyller upp småflaskorna. Är sjuk hungrig och minns knappt vad som händer, men jag dricker lite här och där. Kollar på Jens och tar en stor bar och börjar gå ur kontrollen för att komma igång. Jag mumsar och gillar att få energi till kroppen. Sista sträckan har känts på hela kroppen, men mest har Jens fått slita ordentligt. Han har gjort grovjobbet. Magiskt, vilken oxe. Drick nu för allt vatten i världen.

Nu drar vi vidare Jens är bakom mig och jag försöker lätta på steget, men vad nu då. Det går trögt och jag har stumnat upp rejält. Helvete, vad händer!!!

Jens undrar rappt,

-Varför springer du/vi inte?

-Det går inte, tror ifall jag ökar så fort jag fått ätit denna bar. Kan det gå.

Jag lunkar urkontrollen och försöker öka farten, det går trögt riktigt trögt. Ett mixed par som vi hunnit ikapp i kontrollen, kommer snabbt ikapp och går om. Fan! varför funkar inte benen, jag känner mig hyfsad och nu med mera energi så skall det väl gå bättre. Jag ökar steget lite och ultralunkar lite för att ta upp jakten, snart visslar Cecilia och Mamma förbi i varsin bil. Det piggar upp jag vinkar glatt och gapar lite. Mixparet har inte heller något tryck så visst det går om och får några meter men inget stor glapp. Jens växlar upp och tar tätt igen, vi höjer fart och får strax rygg. Jens flacka med blicken bakåt och påvisar ”Snart kommer tåget”.

Nu eller aldrig gäller det att bita ihop och bara malla ner dessa kilometer. En bil som filmar drar förbi och blinkar febrilt. Vi går om mixparet 205 och får några meter. Stigen går upp och ner och jag kan verkligen denna sträcka utan och innan. Den hemma gjorda saftkontrollen på gärdet. Lyser med sin frånvaro.

Solen gasar på och vädret är galet fint. Jag njuter av värmen och laddar om för slutklämmen. Irriterar mig på att benen strular, va fan kom igen. Mindre än två timmar kvar nu. Det förväntade kanonerna bakom tar oss inte. Jag kokar på några sätt inombords i huvudet att inte få fart på benen är frustrerande men Jens verkar inte allt för stressad, men vi hjälps åt nu och bestämmer att gå i några backar. Känns nästan som jag har lika mkt tryck i marschfart uppför som i löpsteget. Men efter nio timmars tävlande får man liksom vara lite trött. Men lagmoralen måste vara intakt intill mållinjen.

15112255855_af5c624d54_b

Jag har aldrig brytit ett lopp, det finns inte på kartan liksom i synnerhet inte Ö till Ö som är VM. Jag är nyfiken på att inte missa markeringen. Vi flyter på och Jens flackar igen med blicken bakåt. Jag vägrar titta bakåt. In bland snåren och vassen på Ängsholmen och vi möter ett par som understryker att ”Ni springer” det är inte många framför som gör. Jag cabbar upp och får lite hjälp Jens. Vi snirklar oss runt och tillslut når vi sista Cut-off Ornö syd. Jag ser Cecilia och mamma och resten av gänget och vinkar glatt och ruller ner mot vattnet, jag har tagit på mig att dra på denna simning och jag skall hålla hög frekvens. Håller till vänster och är lite väl ivrig då Jens korrigerar min riktning för tredje gången denna dag. Vad är det som händer. Kan jag inte sikta rätt nu när energinivån är låg? Nåväl vi lirkar oss upp på klipporna på Kullbälling där tar Jens över tätten och jag känner nu en lättnad över att ha äntligen nåt hit. Jag hänger på rätt bra och gillar att det nu är ö-hopping. Denna sträcka är magiskt vacker, elller helt galet cool. Och är en fin fin avslutning. Så fort det blir byten upp och ner tänder jag till. Vi simmar på över till långbälling lite mer krus och kyla igen. ÄNTLIGEN SIM. Vi snirklar över och jag visar vägen, lite svårt att se markeringen här. Men jag vet att kontrollen är nu nära. Jens understyker att här är vi snabba. Jag är mer på noterna och skippar att fylla upp utan sveper tre muggar med lite blandat innehåll. Jag erbjuds iskallt kaffe och motbjudande slänger den i soporna. Soppa däremot. KANON. 

Vi drar vidare och mina ben visar på samma problem som vid Ornökyrka, men vad nu då! Nåväl de sekunder vi stod stilla vid långbälling var inte många och därav går det fortare att komma igång. Jens trycker nu på och jag hänger med. Jag hör några heja på ”Erika” i fjärran. Vi springer förbi Nadja som plåtar och hon påtalar att vi skall njuta nu, snart slut. Vi kommer in i en skogspassage och ser några gröna badmössor. Det är Team Brasserigodot med Thomas och Erika som skuttar fram i skogen. De kikar lite lätt och undrar ifall vi är ett mixedlag, men nej nej. Vi lyfter dock fram att det finns ett lag som kommer bakom som är i deras klass. Men att de nog har en bra lucka. Jens steg känns lätt och ledigt, även mitt känns bra. Plums i och upp på mellankobbarna nu är det spurt som gäller. Jag är dock noggrann med att inte hamna i trubbel med foten som ömar och svider och då även handleden. Men nu har pulsen ökat och jag är oxå på jakt. Nu snurrar över klipporna som är torra och eftermiddagssolen är kanon det värmer och är så där bedårande vackert denna sensommar måndag. Vi plumsar i för en kortsimning över till Järnholmen, ett lagframöver slingrar sig upp för berget framför men jag har blicken fast i stenarna framför mig. Jens har hittat något raket medel för nu är det jakt mot mål. Snitseln går nu zig-zag upp på järnholmen och vi svär lite hit och dit då den inte riktigt stämmer från tidigare år, men det ingen självklarhet att banan går exakt lika år från år. Men vi hittar Team Fredrik och Fredrik upp på järnholmen. Jag hälsar kort och vi har mera tryck och på något sätt bara matar på i ett ursinnigt tempo. Jag hade nämnat att det vore kul att dra sista simmet över till utö men Jens är snabb riktigt snabb så vi jag bara åker med. In och veva vi landar på utö med flera andra lag och nu nu är det fullgas som gäller, Jens formidabelt exploderar och kubbar på i ett vansinnigt tempo. Jag håller linan spänd och låter benen jobba så mkt det går. Nu är det kul riktigt kul. Jag är glad men kan inte matcha Jens tokrusning men vi plockar ett lag rätt fort som är splittrade. Förföljarna har jag inte koll på men antar att de är hak i häl. Jens flackar men blicken bakåt en gång och vi har nu snart bara två kilometer kvar. 

Jag har inte på mkt länge vågat fråga hur fort klockan tickar, men tillslut frågar jag hur ligger vi till?

– Vi kommer greja SUB 11

-Gött, hur är medeltempo?

– Ser bra ut.

Jag har nu en inre kamp att mobilisera detta tempo, känns som 4 tempo men antar att det snarare är runt fem tempo. Det går nu undan som bara den. Oxen och tillika spurtkanonen Jens är ursinnig i sin blick framåt. Nu gasar vi Daniel. Jag hänger på linan är spänd och jag har dock lättare att hänga på nu mot första biten på Ornö. Vi närmar oss lite hus och jag ser en kameraman som filmar på grusvägen. Jag vinkar lite lätt då han inte fokuserar på oss utan han verkar vara förkovrad i något annat. Jag känner igen där Utö Swimrun-banan korsar Ö till Ö banan, där står ett par som tycker att Jens skall lätt på tempot. då våran pianosträng till lina mellan oss är spänd. Jag bara garvar och vinkar lite lojt tillbaka. Tack tack. Och rusar vidare hak-ihäl på Jens som är enorm i spurten. Satan i gatan vilken fart, han släpper loss som på ett intervallpass. Jag får hjälp av linan, men vill inte att den skall vara så spänd. Rena bergochdalbanan fast vi är på grusväg och den är flack dessutom. Nåväl jag tar några god mentala knep till hjälp och tänker max tiominuter kvar nu. Öka Öka daniel ÖKA. Snart framme vid tennisplanen och legendariska speaker rösten ekar där uppe. Vi har skymtat ett herrlag framför som vi tyvärr inte tar in på men som vi håller jämna steg med. De slinker upp för trapporna och vi är en bit bakom men inget lag bakom är så tajt att vi skall släppa någon bakom. Vi stegar upp för trapporna och det går rätt lätt. Jens får någon meter men linan är på vilket hjälper lite. Vi svänger upp och in i MÅL och direkt i famnen på Mr Lemmel. Vi får medaljer och kramas. Vilken spurt! jag växlar några ord med Michael Lemmel och  vinkar lite lätt in i kameran. Ramlar nästan bakåt och är riktigt sliten. 

Äntligen fick jag visa vad jag gick för. Galet galet hårt, men Jens som hade trycket och kunder klivan in och chefa då jag mattades. Foten värkte hela tiden, men sä länge jag var i rörelse gick det bra. Vilket teamwork. Vi rodde hem detta med god mariginal dessutom.

10:44:26!!!!!!

IMG_8068

Är helt stum att vi höll undan för lagen bakom som är riktigt starka på pappret. Jag rumlar in i kontrollen och vänder nu blicken mot målet igen där Gustav och Erik väntas inom kort. Vi som möts och växlat positioner under loppet och behöver nu en hyllning inför målgång. Jag vinglar runt och är så imponerad fan vi sydde ihop det. Jens var galet stark sista tre timmarna vilken moral.

När jag tappade kraft klev han in och visade var skåpet skall stå. Precis så där funkar lagbyget kanon, jag som allt tar på mig rollen som den dragvilliga och ledaren, behövde nu en hjälpande hand som kunde kliva in och chefa. Så starkt. I lagsporter som swimrun och isynnerhet som på en tävling som detta VM. Ville jag verkligen få allt att funka. De höll länge men efter sju timmar och fyra timmars kamp med en fot, som under onsdagen visade sig ha en fraktur. Jag röntgade den på Sophiahemmet och en handled som var illa efter tokvurpan på Munkö var det kanske inte så konstigt att jag fick en svacka. Den slog till på Ornö.

Men men vi kämpade tappert och landade på den fantastiska tiden 10:44:26. En 26 plats i totalen och 23 plats i herr på VM. Måste vara lite repetetiv. Äntligen fick jag visa min styrka, jag grävde riktigt djupt denna dag. Detta lopp är utan tvekan mitt bästa lopp någonsin. Att jag tabbade mig med en vurpa och drog på mig en fraktur i foten, var ju allt annat än planerat och klumpigt. Hetsen bakifrån och chansen att gå om Jonas Colting var inte mina bästa denna måndag. Men ärligt talat allt kan hända på detta galet beroendeframkallande lopp som är så magiskt. 

Tusen tack alla läsare, arrangörer, funktionärer, supporters, medtävlare, frugan och Jens Samuelsson du är bäst. Glöm aldrig det. 

Idag har det gått över en vecka sedan målgång och en vecka sedan röntgen och foten känns mkt bättre. Handleden ömar men är oxå bättre. Tror efter denna bibel till racerapport, att jag skall tassa ut och testa kroppen för en lätt jogg.

Vi ses 2015 och kommentera gärna.

IMG_8067

Foto: Nadja Odenhage & Jakob Edholm

Annonser

Ö till Ö 2014: del två

DSC_0354

…. på Munkö där var vi och jag hade vurpat så brutalt som jag aldrig har gjort tidigare. Näsan, foten och handleden ömade rejält. Såg nästan blå änglar en kort sekund. Vi trasslade oss ner mot stenstranden och jag blev tyst, fokuserad och lite rädd. Var det rätt skoval denna måndag i skärgården? Jag hade under sommaren nöt på massa pass i mina Asics Tarther, testat den i skog och mark och de kändes bättre än X-talion. Allt blir en kompromiss på detta VM-lopp då nästan 40 km är lätt sprunget på grus och stig. Med resten är tekniskt och då menar jag riktigt snårigt stundtals. Men det är oxå det som är en av den stora behållningen av detta magiska och beroende framkallande tävling.

Nåväl jag hade dagen innan läst en intervju med Björn Englund på cashewtuggarnas-sida, och det gav lite vatten på min kvarn att växel dra loppet igenom är en klok idé. Jens som hade lätt för att frysa på simningarna instämde att vi borde dela på dragjobbet på nästa kilometersim till Käckskär. Jag halkade runt och och tappade några meter där på standkanten på stenarna och foten protesterade. Jag ville för gudskull inte att äventyret skulle sluta nu.

Jens tog täten och lovade att växla över efter en stund. Det var kallt och jag gillade att med hög frekvens nöta på, rätt fort kom en båt upp på högersidan och följde ett lag. Vattnet osade diesel, och jag tuggade på. Kändes kanon och få kyla ner både handleden och vänsterfoten.

15116434711_6b30b5b432_b

Efter en stund vinkade Jens fram mig och jag tog över rodret. Jag gillade läget och försökte tänka positivt, plötsligt dök ett snabbsimmande lag upp och höll kursen mot höger något som jag tyckte verkade märkligt. Men men jag gillade tätpositionen och tuggade frisk på. Jag såg flaggan och stroben, hade hyfsat fart om än några andra lag hade högre tempo i vattnet. Båten som följde laget började bli irriterande på högerkanten, då vi närmare oss land.

Det var tydligen Jojje och Petter´s filmteam som var ute och bevakade. Vi kravlade oss upp på Käckskär och jag haltade fram och fick fart på foten. Puh, efter en del kuperad löpning skulle vi ta oss ner från en klippa, massa folk från publikbåten gillade vår uppsyn men jag var tokfokuserad på en snabbväxling.

Vinkade glatt och plums i mot Nämdö. Jens krigade på i vattnet och drog på denna simning. Lite mer skvimp i denna sim men väl allt funkade. Jag höll ihop och tror att lite mera kyla skulle vara gött mot foten. Innan vi tog oss upp på Nämdö, mötte en äldre man upp med vit träskor. Något som jag kommenterade, skönt att fokusera på något annat några sekunder.

Jag var lite frusen men nyfiken på hur foten skulle fungera på denna 8,3 km löpning, dundrade förbi ett filmteam med Cashewtuggarn med mikrofonen i högsta hugg. Jag frågade efter rättvisklocka och fick 09:30 som svar. Whow. Redan på Nämdö! I denna stund kändes det kanon att ha en rescueswimmer som lagkamrat. Han om någon har ju koll på hur kroppar fungerar eller inte. Jag påvisade att i de tekniska partierna i synnerhet då det går nedför, smärtar det som mest och där skulle vi få hålla igen en aning.

DSC_0077

Efter en stunds löpning var jag fortfarande lite frusen och skippade att cabba ner. Nya Camaro Speedskin dräkten funkade kanon att springa i, lätt och smidig. Men att skippa underställströja var kanske ett misstag då jag i detta skede märkte att vattnet var riktigt kallt, hade dock varit klok nog och inte kapat armarna så mkt.

Vi kikade på klockan och låg enligt tidtabell för SUB 11, väl nere vid Nämndökrog skulle vi kunna kika hur de framförvarande lagen låg till då banan, gör att några hundra meter blir det dubbelfiligt med mötande lag. Några riktigt starka lag låg enligt mina tankar ca 10 min före oss och jag hade rätt bra koll på deras kapacitet. Kroppen jobbade på och jag började bli varm äntligen. Snabbt in i kontrollen och fylla på och snick-snacka lite med koken. Alltid kul att dyka ner till denna oas. Vi joggade ut från kontrollen och jag vinkade och hälsade på lite folk. Kände inte igen så många men kul med lite publikrespons.

Pierre Lindsted hade tagit båten ut och peppade, jag kände inte igen honom men jag gastade lite hit och dit. Vi hade team grodmannen.se framför oss och koll på dem. En bra måttstock på vår framfart. Jag tryckte in lite extra gel och önskade få en tablett med magnesium alt salt. Men kom inte åt dem.

Nu väntade massa sim och en kylslagen del av banan. Vi laddade för kampen i vattnet. Kändes som jag hade kontroll på läget med handleden och foten trots att foten inte funkade så bra i terrängen. Nere vid Nämdö syd springer vi ikapp Jesper Cedermark som jag tävlade med 2012. En kompetent multisportare med bra kapacitet, vi malde på en kortsim över till Mörtö. När vi väl försökte ta oss upp gormade den karismatiska Jonas Colting ”VA FAN ÄR DETTA FÖR SKITSKOR” han stod och slirade på klipporna upp på ön, mannen är ju sponsrad av Inov-8, går det rykten om….

Så kanske hade jag valt min Asics med omsorg och nog hade de inte så bra fäste just vid detta tillfälle, men det är då man tar hjälp inom laget. Jens sträckte ut en hand och vips var i skogen. Jag vill för gudskull inte hamna bakom TEAM Hästen – Sleep to preform i skogen. För där gick det allt annat fort. Men Colting har ju en fin segerrad i Ö till Ö och skall inte underskattas. Tänk dig själv att simma Stockholm-Göteborg. Galet imponerande.

Men denna dag var inte hans terrängbenen framme för att leverera. Jag hade upplyst Jens om kontrollen på Mörtö som skulle bjuda på varmdryck. Efter stund hördes det lite musik i skogen och vi närmades oss ett av mina favoritställen på banan. Denna dam är för grym. Ett liveband och massa dryck och annat fanns tillhands. Jag lyckades svänga i mig två muggar buljong och fylla våtdräkten med gel och annat. Nu laddade vi för att höja värmen rejält, då grissimningen stod på glänt…..

Foto: Nadja OdenhageJakob Edholm

…fortsättning följer.

I väntan på del två…

Hej.

Fiskade upp två bilder från målgången i morse. Sitter i dag i bilen mot lindesberg, har en spricka i vänsterfoten och en svullen handled från måndagens urladdning. Är fortfarande mkt nöjd över vår galna urladdning mellan sandhamn och utö.

10:44!!!

IMG_8068.PNG

IMG_8067.PNG

Ö till Ö 2014: Resume del ett

Hej bloggen.

Sedan februari har jag och jens kötat om denna 1 sept och VM i swimrun.

Vi träffades för två pass i somras och tränade på egenhand så flitigt det gick då jobb, familjer och annat tillät.

Nå väl kl 05:54 gick starten och vi pinnade på. Ruskigt kylslaget i vattnet och första simmet blev en prövning i smärttröskel. Vi höll tidschemat och jag frisknade till rejält på kymendö-bunsö. Jens var lite lågmäld men piggnade till och fick uppvärmen på runmarö där vi fick chans att med snabba ben avancera och plocka placeringar.

Humöret var bra och allt var nu under kontroll och vi tuffade på i 5:05 fart stundtals. Vännerna i team grodmannen hade vi i sikte och det kändes bra. Men efter teknisk paus för dem, drog vi på lite. Lite sim och vi var på munkö med dess brutal tekniska löpning.

Kommer ikapp jonas coltings lag som jag tror är Vlad Metax från rumäninen. Jens drämer av årets onliner.

Skrik att du är dietist så släpper de förbi oss.

Jag mumlar något att ligg lågt nu jens. Gör ett försök att gå om och ramlar något jävulskt på en klippa. Smärtan är brutal men kravlar mig upp och fortsätter skakad och skärrad. Tappar lite tempo men gnetar på, tänker att nästa 1000 m sim kommer att hjälpa med smärtlindring.

Vi bestämmer snabbt att växeldra på denna sim mot käckskär.

Måste nu pausa läkartiden är nära idag onsdag.

Håll ut.
…. To be contiuned

IMG_8024.JPG

IMG_8063.PNG